Som om min bäbis höll på att dö...

Panikmorgonen nummer ett idag. Går hemifrån i lugn och ro, skrapar rutorna och börjar köra till jobbet där jag tänkt äta frukost innan start 08:00. Bara en liten bit hemifrån börjar rutorna att imma igen och sikten blir så när som obefintlig. Jag svänger av och låter bilen gå medan jag tar mig ut för en inspektion av ytterligare behov av rutskrapning. Det behövdes inte. Ska sätta mig i bilen igen men kommer inte in. Den har låst sig själv och nycklarna sitter i. Någonstans då börjar jag bli smått panikslagen eftersom jag inte har någon reservnyckel, bilen är igång och nycklarna sitter i. I bilen ligger även mina arbetskläder och jag börjar jobba en kvart senare. Så jag gör det enda jag kommer på att göra. Ringer mamma. Och sen gråter jag lite i frustration. Helvete.

Får sedan ringa Martin som kommer bort till mig. Han får sedan ta hand om hela skiten medan jag i mina höga kilklacksdojor springer/supergår till joibbet i minusgrader. Ringer till chef-Ullis och berättar att jag är på väg men att jag kommer bli sen och så bad jag om att få nya kläder eftersom jag för tillfället inte kom åt mina egna. Hade smått ont i fötterna när jag kom fram, och sedan smärta i halsen samt torrhosta resten av dagen. Inte förrän några timmar senare får jag veta att allt löst sig. Martin hade fått tag på assistancekåren och de hade kommit och fått upp dörren. Tackar innerligt de som jag aldrig träffade samt min kära Martin och lilla mamma.

Nu ser jag fram mot den feta räkning som nalkas.